Sorgens vecka
Under tiden jag har varit hemma med maginfluensa har mina arbetskamrater kämpat på med dels alla magsjuka, dels tre dödsfall på avdelningen. Samtidigt som alla boende behöver tas om hand behöver de anhöriga ha stöd, kanske inte prata utan bara närvaro. Som personal är de så svårt att i ena rummet vara glad och positiv och i rummet bredvid vara till stöd i livets slut. Konstigt att man kan ändra sin sinnesstämning så här. Sen fäster man sig vid sina boenden och är i sorg längst inne. En så söt liten gumma som jag tyckte så mycket om var en av de som gick bort. Jag har tänkt på henne hela dagen...
Till mina arbetskamrater; Ni är bäst, I love You.
Ja visst är det konstigt att man har psyke att ställa om sig så fort. Men jag tror det är därför man är så trött i huvudet när man går därifrån. Du är också bäst...
Nämen oj..
Nu, när jag läser ditt inlägg igen, inser jag att jag redan läst det, utan att tänka på det när jag skrev mitt idag.. Vilket ser ut som att jag kopierat dig rakt av, haha.
Men du har rätt, vi är fan bra! allihop!
Kram
